Avfallshantering – Anpassning
Avstjälpningsplatser är betydande källor till växthusgasutsläpp. I utvecklandet av avfallshanteringen kommer det främsta målet också att vara en minskning av utsläppen inom hela avfallshanteringskedjan. Anpassningen till föränderliga klimatförhållanden inbegriper i synnerhet sanering av gamla avstjälpningsplatser och förorenad mark.
Den ökande nederbörden medför större utlakning av skadliga ämnen
Den ökande nederbörden leder till en större utlakning av näringsämnen och skadliga ämnen från schaktmassor och andra markkonstruktioner. Detta bör uppmärksammas vid konsekvensbedömningar och beslutsfattande som rör avfallshantering. En särskild utmaning utgör de hundratals avstjälpningsplatser i Finland som inte längre används. Hittills har man inom statsförvaltningen inte ansett att anpassningsbehovet är så stort att det skulle föranleda ändringar i de gällande förordningarna.
En högre grundvattennivå och större nederbörd kan öka utlakningen av skadliga ämnen i grundvattnen. Sanering och kartläggning av förorenad mark i grundvattenområdena görs i allt större omfattning.
Förorenade marker bör beaktas i översvämningsskyddet
Man bör naturligtvis inte förlägga verksamhet som är särskilt känslig för konsekvenserna av översvämningar till översvämningsområden. När det gäller avfallshantering är sådan verksamhet bland annat avstjälpningsplatser samt anläggningar som behandlar och lagrar farliga ämnen. Å andra sidan kan exceptionella situationer såsom översvämningar och olyckor ge upphov till ovanligt stora mängder avfall, och det bör finnas en plan för hanteringen av det.
Klimatförändringen har inte påverkat uppkomsten av avfall eller hanteringen av det
Enligt framtidsscenariot för avfallshanteringen 2016 minskar avfallsmängderna i Finland långsamt. Man strävar dock efter att en allt större del ska återvinnas som råvara eller brännas för energi. Avfallshanteringen blir mer regional och avstjälpningsplatserna koncentreras till de områden där avfallet behandlas. Precis som när det gäller andra transportkedjor måste man se till att avfallstransporterna fungerar. I exceptionella situationer kan det avfall som fastigheter ger upphov till utgöra en hälsorisk.
Av det avfall som bränns blir cirka 30 procent kvar som aska, medan motsvarande siffra för samförbränningen är tio procent. Denna aska måste slutdeponeras på avstjälpningsplatserna. Enligt scenariot utgör den aska som uppkommer vid avfallsförbränning ungefär en tiondel av det som uppkommer i energiproduktion. Förändringar i avfallshanteringen föranleder således inga radikala nya anpassningsbehov.