Klimatet i Finland har blivit varmare

Artikel

Den global klimatuppvärmning syns också i Finland. De långa temperaturtidsserierna visar att klimatet i Finland har blivit varmare under alla årstider. Uppvärmningen har ändå varit kraftigast under vintern.

Medeltemperaturen i Finland har stigit med cirka två grader sedan slutet av 1800-talet

Baserat på den bästa uppskattningen har årsmedeltemperaturen i Finland stigit cirka 2 °C sedan 1880-talet (bild 1). Temperaturhöjningen har varit statistiskt signifikant. [1]

Uppvärmningen har varit kraftigast under vintern, då medeltemperaturen har stigit 2–3 grader. Sommaren har värmts minst: dryg 1 grad. Under mätningshistorien förekommer också stora variationer, såsom kalla vintrar 1985 och 1987 samt varma år på 1930-talet. [1]

Klimatuppvärmningen märks också i naturen. I Finland sker lövsprickningen på våren i genomsnitt cirka 12 dygn tidigare än under perioden 1846–2005. [2]

Bild 1. Årsmedeltemperaturen i Finland 1847–2017 [1]. Före 1880-talet finns det mycket osäkerheten i temperaturserien på grund av det glesa observationsnätet. Årliga värden, som visas med röda punkter, baserar sig på ett rutnätsmaterial som täcker hela landet [3]. Den genomsnittliga temperaturen, beräknad med en statistisk modell, visas med en röd streckad linje. Medeltemperaturen för varje årtionde beräknad av dessa klimatologiska medeltemperaturer visas med en svart linje, samt dess 50 och 95 procent konfidensnivåer med mörkare och ljusare grå skuggning [1].

1930-talet var varmt i synnerhet i norr

Den varma period som upplevdes på 1930-talet märktes inom ett vidsträckt område på norra halvklotet, och allt kraftigare ju längre norrut man befann sig. Relativt sett varmast var det på Norra ishavet, Spetsbergen och de norra delarna av Grönland. Värmen verkar till stor del ha berott på en naturlig svängning i havsströmmarna, vilket ledde till att varmt vatten strömmade in från Atlanten till Barents hav.

Också i Finland märktes värmen på 1930-talet tydligare i Lappland än i södra Finland. Som det framgår av tidsseriebilderna för Helsingfors och Sodankylä börjar medeltemperaturerna i Sodankylä först nu överskrida 1930-talets toppnivå, medan denna nivå redan tidigare har överskridits i Helsingfors (bild 2).

Bild 2. Årliga medeltemperaturer i Kajsaniemi, Helsingfors, 1830–2017, Jyväskylä 1884–2017 och Sodankylä 1908–2017. Årsvärdena har märkts ut med ett tunt streck och det glidande medelvärdet för tio år med ett tjockt streck. I Helsingfors temperaturer ingår också en bedömning av hur mycket urbaniseringen har höjt temperaturen; det medeltjocka strecket beskriver de uppskattade temperaturerna i en situation där stadens tillväxt inte hade påverkat temperaturerna.

Sannolikheten för höga temperaturer har mångdubblats redan nu

Trots att uppvärmningen enligt den årliga medeltemperaturen tillsvidare har varit relativt liten jämfört med den stora variationen från år till år i vårt land, har den ändå redan mångdubblat sannolikheten för förekomsten av rekordhöga månads- och årstidsmedeltemperaturer. [4] Om den uppvärmning som redan har skett inte beaktas, är till exempel upprepningstiden för det rekordvarma juli 2010 cirka 300 år. Då den globala klimatförändringen tas med blir upprepningstiden enbart cirka 60 år. [5]

I liten skala och i korta tidsserier framhävs den naturliga variationen

Det är viktigt att förstå att den klimatuppvärmning som orsakats av människan är ett globalt fenomen. Av ortsspecifika temperaturtidsserier från enbart en observationsstation framgår i första hand den stora naturliga variationen i klimatet. Den klimatförändring som orsakats av människan kan bäst påvisas från observationsserierna genom att granska medeltemperaturerna inom omfattande områden under en lång tid. Då utjämnas den sporadiska variation som beror på naturliga faktorer, och den systematiska klimatuppvärmning som finns i bakgrunden och som beror på de höjda koncentrationerna av växthusgaser framträder tydligare.

Temperaturen är bara ett drag i klimatet, om än kanske det viktigaste. Nederbördsmängden, vindförhållandena, molnigheten, snömängden utgör exempel på andra klimatfaktorer som har stor inverkan på samhället och naturen. [6], [7] För dessa finns det inte lika långa, tillförlitliga och geografiskt täckande tidsserier som för temperaturen. Därför är det svårare att i dessa se en långtidsförändring, dvs. en trend, som går i samma riktning.

I de här klimatfaktorerna har man inte lagt märke till någon långtidsförändring, men dock variationer

I nederbördsmängderna i maj–september (vars tillförlitlighet inte påverkas negativt av problemet med att mäta snönederbörden) förekommer det från år till år stora variationer i Finland, och i dessa har man tillsvidare inte lagt märke till några tydliga trender. Enligt observationer från fyra observationsstationer under de senaste cirka 100 åren har kustområdet haft mest torra perioder under sommarhalvåret, både i fråga om deras längd och antal, medan Lappland haft minst. I fråga om antalet nederbördsfria dagar och längden av torra perioder har det i regel inte förekommit några statistiskt sett signifikanta trender, eller så har trenderna visat en nedgång. [8]

Trenden för kraftiga vindars hastighet och förekomstfrekvens har visat en nedgång, enligt långa tidsserier av lufttrycksobservationer som längst 120 år från tio stationer. Under de senaste knappa femtio åren verkar vindhastigheterna i sin tur ha ökat något, men statistiskt sett är förändringen inte signifikant. [9]

Från solskensobservationer kan man se variationerna i molnigheten. Ju fler solskenstimmar, desto mindre moln. Finlands längsta solskenstidsserier härstammar från Helsingfors och Sodankylä. [10], [11] Tidsserierna (bild 3) visar att molnigheten varierar från år till år. I både Sodankylä och Helsingfors rådde i början av 1970-talet en relativt solig period som följdes av molnigare år på 1980-talet och i början av 1990-talet. Början av 2000-talet var igen relativt soligt, framförallt i Helsingfors. I Helsingfors mättes under några år i början av 1900-talet exceptionellt lite solsken då dagsmedelvärdet för antalet soltimmar var under 3 timmar. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att molnigheten skulle ha varit omfattande, utan det torde i stället anknyta till Novaruptas vulkanutbrott i Alaska 1912.

Bild 3. Solskenstimmarnas dagsmedeltal för åren 1906–2017 i Helsingfors och 1950–2017 i Sodankylä. De årliga värdena, som består av perioden mars–oktober, visas med ett tunt streck och tio års glidande medelvärde med ett tjockt streck.

 

Förläggare