Klimatförändringen påverkar fiskarterna i våra vatten

I havet och vattendragen, som fritidssysselsättning och yrke

Över 1,5 miljoner finländare, dvs. cirka en tredjedel av landets befolkning, fiskar på fritiden. Största delen av dem får sina fångster från insjöar och älvar. I Finland finns något under 3 000 yrkesfiskare, och största delen av dem fiskar på havet. Antalet yrkesfiskare har minskat i Finland under de senaste decennierna. Räknat utifrån det kilopris som betalas till yrkesfiskare är det totala värdet på finländarnas fiskfångster nästan 80 miljoner euro, av vilket över hälften härrör från fritidsfisket. Cirka hälften av fångstens vikt utgörs av strömming som yrkesfiskare fångar på havet. Näst mest fångar finländarna skarpsill. [1]

Det är fritidsfiskare som står för största delen av vikten och värdet av fångsten från insjöfisket [1]. Det är således i hög grad ett resultat av fritidsfisket att Finland är ett av de främsta länderna inom insjöfisket i Europa [2]. Största delen av vikten av fångsten från insjöarna i Finland består av abborre, gädda, mört, siklöja och gös. De ekonomiskt viktigaste fångstarterna är abborre, gädda, gös, siklöja och sik. [1]

Rejält över hälften av fångsten från havet utgörs av strömming och skarpsill som fiskas av yrkesfiskare. På havet koncentrerar sig fritidsfiskarna på abborre, gädda, sik och gös, som har ett betydligt högre kilopris än strömming och skarpsill. [1]

Fritidsfisket har en stark koppling till fisketurismen, som har en flerfaldigt större ekonomisk betydelse för samhället än enbart värdet på fångsten från fritidsfisket. År 2005 hade Finland över tusen turistföretagare som fick åtminstone en del av sina inkomster från fisketurismen. [3]

Försämringen av kvaliteten på livsmiljöerna och överfiske har försvagat bestånden av vissa fiskarter även i Finland. Röding, lax, öring och torsk har drabbats hårdast. [4] [5]

Den stigande temperaturen gör tillväxten snabbare men orsakar problem på andra håll

Stigande vattentemperaturer stimulerar fiskarnas ämnesomsättning och därigenom kan fiskarnas tillväxt bli snabbare, samtidigt som individutvecklingen blir tidigare och individerna större. På sommaren kan den snabbare tillväxten förbättra fiskynglets möjligheter att klara sig över vintern. [6] Den snabbare ämnesomsättningen ökar emellertid fiskens näringsbehov, men fisken kan inte växa snabbare om den inte får mat. Temperaturhöjningen kan också öka och snabba upp tillväxten av fiskens näringsdjur, men denna effekt är nödvändigtvis inte lika stark som hos fisken, och den kan också ske vid en annan tidpunkt än hos fisken. Detta innebär att det inte är säkert att fisken har tillgång till näring när den skulle behöva det. De ändrade temperaturerna kan exempelvis leda till att yngel till fiskarter som rovfiskar använder som näring kan kläckas vid fel tidpunkt med tanke på rovfisken. [3] Temperaturhöjningen orsakar också en ökning i primärproduktionen, vilket i sin tur kan öka fiskpopulationernas storlekar: en större primärproduktion producerar mer mat åt fiskarnas bytesarter i näringskedjans lägsta del och därigenom slutligen också för fiskar som befinner sig längre upp i näringskedjan.

Förändringar i fiskarnas levnadsmiljö fungerar som incitament till regelbundna ändringar i fiskarnas beteendemönster och livsprocesser. Om exempelvis fiskens lek vanligen utlöses av sjunkande temperaturer och minskande ljusmängder, kan leken störas om temperaturen inte längre sjunker på det bekanta sättet, då mängden av ljus minskar. [6]

Många fiskarter har dessutom olika optimala temperaturer [6]. Exempelvis leken kan lyckas bäst i en viss temperaturintervall [4]. Höjda temperaturer kan också utsätta fisken för ökad stress, vilket gör den mottagligare för sjukdomsalstrare [7]. Hos många fiskarter är yngelstadiet känsligast för förändringar i miljön. Långlivade arter som snabbt utvecklas till vuxenstadiet har den bästa förmågan att anpassar sig till nya förhållanden. [3]

Regnen påverkar fiskbeståndet genom att regnvattnet rinner ut i vattendragen

Regn och vårfloder transporterar näringsämnen och fasta partiklar från land till vattnen. Näringsämnena göder vattendragen och de fasta partiklarna gör vattnen grumliga. Om klimatförändringen leder till att regnen ökar, kan avrinningen indirekt göra vattenbiotoperna mer gynnade för fiskarter som föredrar eutrofierade och grumliga vatten [8].

Efter att den näringsrika växtmassan har dött, sjunker den till bassängens botten, där växterna bryts ned och förbrukar syre under processen. Detta kan orsaka syresvinn och förstöra vattenbassängens botten som levnadsmiljö för levande organismer [3].

Regnen och avrinningen från land späder ut havsvattnet och minskar dess salthalt. Östersjön har en låg salthalt redan i dag, och en ökad avrinning skulle försämra levnadsförhållandena för fiskar som kräver vatten med högre salthalt. [9] Å andra sidan kan en höjd havsvattennivå öka Östersjöns salthalt, vilket skulle jämna ut avrinningens utspädande inverkan [3]. Den ökade avrinningen torde också minska förekomsten av saltvattenpulser som kommer från Nordsjön via de danska sunden. Med dessa saltvattenpulser får Östersjön syrerikt och salt vatten. [9]

På vissa områden kan avrinningen också innehålla föreningar som försurar vattnet [10]. Försurning orsakas även av koldioxid som vattnet upptar direkt från atmosfären [11]. Försurningen är skadlig för de flesta organismarter [12].

Istäcket till nytta och men för fiskarna

Istäcket på havet, sjöarna och älvarna minskar växlingarna i förhållandena jämfört med den isfria perioden. Istäcket upprätthåller bland annat vattnets temperaturskiktning i vattendragen, vilket garanterar att det finns vatten med en temperatur på över noll grader i vattenpelaren också om vintern [13].

Å andra sidan kan skiktningen av vattnet i sjöarna på vintern leda till att det uppstår syrebrist på sjöbottnen, vilket skadar hela vattenekosystemet. En tidig islossning om våren kan i sin tur förstärka skiktningen av vattnet i sjöar och sänkor på havskusten om sommaren och därigenom öka risken för att det uppstår syrebrist under sommaren. [9] [14] Den istäckta säsongen i insjöarna i Finland har blivit kortare i samma takt som klimatet blivit varmare [15].

Temperaturökningen stör laxfiskarna

Det är kanske laxfiskarna som är mest hotade av de stigande vattentemperaturerna i våra vattendrag eftersom många av dessa arter kräver kallt vatten [4] [3]. Åtminstone i Nordamerika har man antagit att det är uppvärmningen som orsakar de problem som redan drabbat laxfiskarna [16]. Bland annat rödingen har observerats bli känsligare för sjukdomsalstrare när temperaturerna stiger [8]. Å andra sidan kan övervintringsresultatet för laxfiskarter som tillbringar vintrarna i strömmande vatten, exempelvis lax och öring, bli bättre, om de mildare vintrarna gör att isbildningen under vattenytan minskar [13].

Förhållandena mellan orsak och verkan kan också vara mer komplicerade: Om hundra år beräknas vattnet i Päijänne först i december vara tillräckligt kallt för siklöjans lek. I dag leker siklöjan i Päijänne i oktober–november. Tidpunkten för ynglets kläckning om våren skulle däremot vara oförändrad. I framtidens högre temperaturer skulle siklöjorna således kläckas i varmare vatten än i dag, och på grund av sin snabbare ämnesomsättning skulle de behöva mer näring än de siklöjor som nu kläcks i de svalare vattnen. I det varmare vattnet skulle dessutom de rovfiskar som äter sikyngel vara hungrigare än i dag. [17] Siklöjan skulle alltså bli tvungen att anpassa sig till minst tre förändringar.

Mer mörtar

Många mörtfiskar trivs i relativt eutrofa vatten och tål låga syrehalter. Många av dem föredrar också varmt vatten åtminstone under sin lek. [4] Av mörtfiskarna förbättrar en kombination av eutrofiering och höjda temperaturer levnadsförhållandena åtminstone för mört och braxen [6] [3] och av abborrfiskarna dessutom för gös och abborre [6] [3] i både insjöarna och havet [9]. Bland annat mörten har redan nu blivit allmännare i Östersjön och ställvis även i Ryssland [6]. Visserligen torde denna utveckling åtminstone i Östersjön i detta skede mer bero på eutrofieringen än på klimatförändringen. Arter som klarar sig i biotoper av många olika slag anpassar sig också lättare till klimatförändringen. Arter som har en hög anpassningsförmåga och som finns överallt är åtminstone abborre, gädda och mört. [3]

Eutrofieringens och uppvärmningens effekter torde vara starkast i grunda sjöar, som eutrofieras lätt och har svag temperaturskiktning [3]. I en sjö utan skiktning har fiskar som trivs i kallare vatten ingenstans att fly [6].

Den minskade salthalten påverkar artbeståndet i Östersjön

Den minskande salthalten i Östersjön och minskningen av förekomsten av saltvattenpulser som förser Östersjön med syrerikt vatten skulle försämra åtminstone torskens fortplantning och därigenom försvaga torskbestånden. Strömming och skarpsill är beroende av varandra och av torsken: strömmingen och skarpsillen konkurrerar med varandra, och torsken är en av de största predatorerna på skarpsill. [18] [9]

Utspädningen av havsvattnet kan skapa nya fortplantningsområden för mörten på Östersjökusten. Uppkomsten av dessa områden kan dock motverkas av att vårfloderna minskar: utspädningen av havsvattnet skulle inte längre koncentreras till mörtens lektid på våren. [4] [19] Det är osäkert om de övriga insjöfiskarterna kan kompensera för förlusten av havsarter [9].

På väg norrut

Även om vattnen uppvärmdes i hela landet, kan inte arter som kräver varmt vatten nödvändigtvis spridas norrut i insjöarna särskilt fort. På motsvarande sätt är det inte heller lätt för arter som kräver kallare vatten, såsom sik, harr och siklöja, att fly norrut. Våra insjöar erbjuder inte överallt direkta leder som fiskarna skulle kunna använda för att ta sig från en sjö till en annan. I de nya vattnen kan det dessutom finnas företeelser som saknas i den gamla levnadsmiljön, exempelvis konkurrerande arter som gör det svårare för nykomlingen att sprida sig. [6] [3]

I havet är det lättare för fiskarna att sprida sig. En art som snabbt blir allmännare är silverrudan (Carassius gibelio), som sannolikt spridit sig från Estlands kust till Finska vikens norra kust. I Mellaneuropa har arten konkurrerat ut en del mer uppskattade arter. Å andra sidan har silverrudan blivit en populär fångstart för metare. [20] I framtiden kan finländarna kanske få möjlighet att fånga svärdfisk (Xiphias gladius), som för närvarande förekommer främst väster om danska sunden, samt långa (Molva molva) och kolja (Melanogrammus aeglefinus). [21] [22] Detta förutsätter dock att nykomlingarna tål den låga salthalten i Östersjön [9].

Det förändrade klimatet kan också medföra nya sjukdomsalstrare och parasiter söderifrån till finska vatten, [6] och eventuellt också arter som konkurrerar med fiskarna eller är skadliga på annat sätt [21] [23]. Å andra sidan kan vissa nya arter bli ett utmärkt näringstillskott till fiskarna, såsom exempelvis rovvattenloppan har blivit för strömmingen [24] [25].

Hur och vad kan vi fiska i framtiden?

Förändringar i fiskbeståndet ändrar också fångstens sammansättning. Om yrkesfiskarna i Finland i framtiden vill fånga lika mycket skarpsill som i dag, måste de färdas oftare till fiskevatten med högre salthalt i Östersjöns södra delar.

Värdet på fångsten, eller åtminstone kilopriset, torde sjunka när andelen mörtfiskar ökar. Den väntade ökningen av mängden abborrar och gös, som är värdefulla arter, kan motverka värdeminskningen. [3]

Den kortare istäckta perioden och de svagare isarna skulle försämra möjligheterna till vinternotfiske efter siklöja. Samtidigt skulle pimpelfiske på vårisarna bli farligare än i dag. Däremot skulle fiskemetoderna för den isfria säsongen, såsom trålning och dragfiske, vara möjliga längre om hösten och tidigare om våren. En förutsättning för ökad trålning är dock att de högre temperaturerna verkligen håller vattnen isfria och inte endast ökar mängden packis. Med klimatförändringen kan det också bli vanligare med stormar som förhindrar fisket. [3] [11]

Klimatförändringen är en faktor bland många

Våra fiskarters framtid påverkas också bland annat av regleringen av fisket, som förebygger överfiskning, och utplanteringen av fiskar [3]. Även om klimatförändringen stannade av helt i dag, skulle laxen och öringen i Östersjön gå mot en dyster framtid om man slutade plantera ut fisk och bygga fiskvägar. Dessutom är exempelvis eutrofieringen inte beroende av klimatförändringen som fenomen.

Det är inte endast klimatförändringen som ensam definierar hur våra fiskar har det och hur vi fiskar i framtiden. Fiskbeståndet påverkas i minst lika hög grad av hur mycket vi fiskar, vad vi fiskar och hur vi sköter vårt fiskbestånd.