Stadsplaneringsguiden stöder klimathållbar stadsplanering

Guiden erbjuder information och verktyg för aktörer inom stadsplaneringen

Guiden Mot klimathållbar stadsplanering, eller kortare stadsplaneringsguiden, har utarbetats för att främja klimathållbarheten vid planering av områdesanvändningen, planläggning och byggande. Med klimathållbarhet avses förmågan att medvetet och förutseende agera på ett flexibelt sätt vid förändringar och störningssituationer i vädret och klimatet, att återhämta sig från dessa och att utveckla verksamheten och beredskapen efter dem.

Stadsplaneringsguiden sammanställer forskningsdata och bästa praxis. Dessutom innehåller den många exempel på genomförda lösningar samt checklistor för aktörer som arbetar med stadsplanering och många länkar till andra informationskällor. Alla dessa finns också i de separata Klimatguiden-artiklar som utarbetats utifrån guiden.

Genom stadsplanering kan man förutom att minska växthusgasutsläppen även förbereda sig på väder- och klimatrisker. Därför har man valt stävjande av klimatförändringen och anpassning till den som perspektiv för guiden. Dessa perspektiv granskas parallellt för att det inte ska uppstå skadliga korseffekter av olika klimatåtgärder. Målet är att främja även andra delområden inom hållbarheten, såsom cirkulär ekonomi, biologisk mångfald samt invånarnas hälsa och välbefinnande.

Stadsplaneringsguiden riktar sig till alla aktörer som arbetar med stadsplanering, såsom planläggare, planerare, byggherrar samt kommunernas och städernas beslutsfattare och invånare. Den grundar sig på mångfasetterad och interaktiv planering och den har genomförts i omfattande samarbete med sakkunniga inom branschen och stadsbor.

Guiden betonar tryggandet av olika aktörers möjligheter att delta och samordningen av olika mål i stadsplaneringen. Syftet med detta tillvägagångssätt är att hjälpa till att balansera klimatåtgärderna och stödja lösningen av eventuella konfliktsituationer. Lyckad växelverkan mellan olika aktörer leder till bättre planer. Interaktiv planering stöds av multikriterieanalys. Det är en systematisk metod som erbjuder verktyg för beslutsprocessen för att identifiera och åskådliggöra olika mål och värderingar.

Stadsplaneringen är en del av hanteringen av väder- och klimatrisker

I och med klimatförändringen måste man förbereda sig både på långsamma förändringar i de genomsnittliga klimatförhållandena och på förändringar i extrema väderfenomen. I finländska städer måste man bland annat förbereda sig på allt vanligare översvämningar och värmeböljor, och beroende på område en ökning av halka och kraftiga snöfall samt en förlust av den biologiska mångfalden.

I stadsmiljöer kan man förbereda sig på klimatförändringen genom att identifiera lokala och regionala klimatrisker med hjälp av klimatobservationer och -scenarier. Riskerna består av lokala och regionala riskfaktorer, sårbarhet, exponering och anpassningsförmåga.

I en riskbedömning som omfattar hela staden ska man först fastställa vad eller vem man vill skydda samt var och mot vilka riskfaktorer. När väder- och klimatriskerna har identifierats kan man utifrån dem bedöma klimatförändringens eventuella konsekvenser med tanke på stadsplaneringens olika delområden.

Utifrån riskbedömningen kan man välja föregripande anpassningsåtgärder för att minska riskerna. Det är viktigt att hantera väder- och klimatriskerna konsekvent i olika skeden av planeringen. Detta förutsätter ett starkt samarbete och växelverkan till exempel mellan olika plannivåer. [1]

Klimathållbar stadsplanering främjar också en kolneutral samhällsstruktur

I stadsplaneringen kan man indirekt påverka städernas källor till växthusgasutsläpp genom att främja en koldioxidneutral samhällsstruktur. Med hjälp av planeringen kan man öka mängden förnybara energikällor samt material- och energieffektiviteten, uppmuntra till hållbara transportsätt samt upprätthålla kolsänkor och kolförråd [2]. Utsläppsminskningarna kan främjas på olika plannivåer och i olika planeringsskeden. De mest betydande utsläppskällorna i stadsmiljön är byggande, energiförbrukning och trafik.

Stadsplaneringen har en central roll i upprätthållandet av kolsänkorna och kolförråden. I stadsmiljön kan kolsänkorna stärkas genom att styra områdenas användningsändamål och placeringen av byggandet, vilket förutsätter informationsutbyte på olika planeringsnivåer. Kolsänkorna och ekosystemtjänsterna kan stärkas genom att undvika att nya naturområden tas i bruk för byggande.

Ny- och renoveringsbyggandet ska riktas till den befintliga samhällsstrukturen i tätorter, varvid det kan stöda infrastrukturen och serviceutbudet i redan bebyggda områden [3]. En alltför tät struktur ska dock undvikas för att det inte ska ha en negativ inverkan på trivseln och den totala hållbarheten, stärka värmeöeffekten eller försvåra hanteringen av översvämningar.

Storleken på stadens eller kommunens kolförråd påverkas i synnerhet av antalet skogar [4]. Kolbindningen stöds av att olika grönområden är livskraftiga. Befintliga kollager kan upprätthållas genom att sköta skogar, åkrar, parker och andra grönområden samt gröna element så att deras förmåga att binda kol förblir så effektiv som möjligt [5]. Vid lagring av kol kan man också utnyttja nya innovationer, såsom biokol. Den främjar markens växtförhållanden och struktur, vilket kan stöda till exempel trädbeståndets växtförhållanden och dagvattenhanteringen.

I stadsplaneringen kan flera olika metoder användas för att bedöma klimatkonsekvenserna. Genom utsläppsberäkning kan man utreda planläggningens och byggandets inverkan på utsläppskällorna för växthusgaser samt på kolförråden och kolsänkorna. Utöver klimatutsläppen kan man i bedömningarna också beakta andra delområden, såsom konsekvenser för den biologiska mångfalden och möjligheter att utnyttja hållbara färdsätt.

Genom planering kan man främja koldioxidsnåla energilösningar och minska byggnadernas koldioxidavtryck

Med en tät samhällsstruktur kan man främja stadens koldioxidsnåla energilösningar. På plannivå är det viktigt med omvandlingsflexibilitet för att man i framtiden ska kunna fortsätta utveckla energisystemet så att det möjliggör nya energilösningar. I skedena efter planläggningen kan man påverka energilösningarna på en mer detaljerad nivå.

På olika planeringsnivåer kan man påverka byggnadernas koldioxidavtryck, det vill säga de växthusgasutsläpp som bildas under deras livscykel. Genom planering och placering av byggnader kan man minska energiförbrukningen och öka produktionsförutsättningarna för solenergi [6]. Byggnadens livscykel kan också förlängas genom att ändra dess användningsändamål [7].

Även byggnadsmaterialen påverkar koldioxidavtrycket. Genom reparationsbyggande blir byggnadens koldioxidavtryck i allmänhet mindre än om byggnaden rivs och en helt ny byggs i stället [8].

Förnybar energi och användning av spillvärme kan främjas på olika planeringsnivåer. Ibruktagandet av jordvärme, vindkraft och solenergi förutsätter framförhållning och utrymmesreserveringar i planläggningen.

Ibruktagandet av spillvärme kan främjas genom att identifiera källor till spillvärme. Ett decentraliserat energisystem som inte grundar sig på förbränning minskar utsläppen av fjärrvärme men kräver förbruknings- och produktionsflexibilitet.

Klimathållbar och koldioxidsnål mobilitet främjas på olika nivåer inom stadsplaneringen

Genom planläggning kan man också främja klimathållbar mobilitet. Med klimathållbar mobilitet avses utsläppssnåla färdsätt och praxis som har små miljökonsekvenser och som är ekonomiska, säkra och hälsofrämjande.

Planeringslösningarna påverkar funktionernas placering och hur mobilitets- och transportbehoven bildas. Dessa påverkar tätheten i samhällsstrukturen och därigenom utsläppen från trafiken. [9] En tät markanvändning som blandar olika funktioner skapar en grund för klimathållbar mobilitet och gör det möjligt att hålla resorna korta [10], [11].

Ett levande och trivsamt stadsrum stöds av planeringsprincipen, enligt vilken de viktigaste tjänsterna och destinationerna kan nås till fots, med cykel eller med kollektivtrafik. Samtidigt förebyggs buller och luftföroreningar, vilket har en positiv inverkan på invånarnas hälsa. [12], [13]. Tillgänglighetsanalyser och trafikprognoser kan användas som stöd för planeringen [6].

Koldioxidsnåla färdsätt kan främjas genom övergripande åtgärder där tillgänglighet, smidighet och säkerhet betonas. Rörlighet till fots främjas av trivsamma och smidiga rutter och på fungerande cykelleder har cykeltrafiken separerats från gångtrafiken. Klimathållbara trafikformer kan också främjas genom att begränsa och rikta parkeringen av personbilar. Cykelparkering av hög kvalitet, som ligger nära service och kollektivtrafikens knutpunkter, uppmuntrar till användning av cykel.

Cirkulär ekonomi minskar växthusgasutsläpp och användningen av naturresurser

I stadsplaneringen bidrar cirkulär ekonomi till att undvika att jungfruliga råvaror och ny mark tas i bruk [14]. Detta minskar också växthusgasutsläppen [15].

I planläggningen ska man fundera på materialens cirkulation och användning. Grunden för cirkulär ekonomi skapas ofta i generalplanen och med dess utrymmesreserveringar. De säkerställer för sin del att återvinningen av olika material, mellanlagringen och avfallsmaterialet samt produktionens sidoströmmar kan utnyttjas så effektivt som möjligt. [3]

Cirkulär ekonomi främjas också genom planeringssamarbete. Det centrala är att engagera olika aktörer i området, såsom företag och invånare, i genomförandet av verksamhetsmodeller för cirkulär ekonomi. Dessutom kan kommunen förutsätta att principerna för cirkulär ekonomi följs i planbestämmelserna och tomtöverlåtelsevillkoren. [14] Kommunen kan genom att styra och utveckla planläggningslösningarna skapa förutsättningar för till exempel återvinning av överskottsmaterial och avfall [3].

Målet med stadsplanering som främjar cirkulär ekonomi är att minska koldioxidutsläppen under olika skeden av byggandet [16]. Byggnadens totala utsläpp påverkas av dess faktiska livslängd. Omvandlingsflexibilitet minskar behovet av att riva byggnader. Cirkulär ekonomi främjas bland annat med hjälp av tomtöverlåtelsevillkoren [17].

Naturbaserade lösningar ger många fördelar

I stadsplaneringen kan man utnyttja många naturbaserade lösningar som imiterar naturens egna processer. Naturbaserade lösningar grundar sig på ekosystemtjänster och i dem utnyttjas i synnerhet blågrön infrastruktur. I planläggningen kan genomförandet av blågrön infrastruktur främjas till exempel genom översiktliga utvecklingsplaner för gatu- och grönområden.

Naturbaserade lösningar medför många fördelar och i planeringen av dem behövs sektorsövergripande kompetens [18]. Till exempel grönområden möjliggör mångsidiga sociala, kulturella och ekonomiska ekosystemtjänster. Samtidigt stävjar de klimatförändringen genom att binda och lagra koldioxid samt främjar anpassningen till väder- och klimatriskerna. [19]

Naturbaserade lösningar erbjuder alternativ till sedvanlig grå infrastruktur i planeringen av områdesanvändningen, planläggningen och byggandet. Att förbinda sig till naturbaserade lösningar på strategisk nivå skapar också förutsättningar för investeringar. [20]

I stadsplaneringen underlättas beaktandet av ekosystemtjänsterna i stadsplaneringen av grönytefaktorn. Den regionala grönytefaktorn lämpar sig för översiktlig planering [21] och kvarters- och tomtbaserade grönytefaktorer för mer detaljerad gårdsplanering. Användning av grönytefaktorn stöder främjandet av naturbaserade lösningar. Användning av grönytefaktorn kan förutsättas i detaljplanen och den kan också främjas i tomtöverlåtelsevillkoren.

Värmeöeffekten kan lindras till exempel med en gles stadsstruktur

Utvidgningen och förtätningen av städer förstärker värmeöeffekten i städerna. Värmeöeffekten innebär att temperaturen i stadens centrum är högre än i de omgivande områdena. En värmeö uppstår av spillvärme från byggnader, trafik och industri samt av att solstrålning som lagrats i stadens konstruktioner frigörs som värme. [22], [23] Fenomenet stärker exponeringen för värmebelastning som ökar i och med klimatförändringen och ökar hälsoriskerna i anslutning till hetta.

I stadsplaneringen ska man beakta sårbarheten och exponeringen för hetta. Värmeöeffektens styrka kan lindras med en glesare stadsstruktur, det vill säga genom att reglera förhållandet mellan byggnadernas höjd och gatornas bredd.

Det är också viktigt att beakta områdets ytformer, tillräcklig växtlighet och läge i förhållande till vattendrag. Med en mångsidig blågrön infrastruktur kan man effektivt kyla ner och skugga stadsmiljön samt öka den biologiska mångfalden och trivseln i städerna. Blågrön infrastruktur är till exempel stadsparker, träd längs gator, gröna tak och väggar samt naturliga och byggda vattenområden och våtmarker.

Som lösningar som förbättrar värmeförhållandena i byggnader kan man använda kylande och reflekterande byggnadsmaterial samt ljus ytfärg [24], [25], [26]. På så sätt förebyggs lagring av värme i byggnader [27].

Värmebelastningen kan också lindras med genomsläppliga ytbeläggningar. Kombinerat med växtlighet har de bättre värmeöverföringsförmåga än traditionell asfalt. Denna egenskap bidrar till att minska uppkomsten av värmeöar både i fuktiga och torra förhållanden. [27], [28]

Hanteringen av översvämningsrisker kan främjas på ett mångsidigt sätt inom stadsplaneringens olika delområden

En byggd miljö är känslig för havsvatten-, vattendrags- och dagvattenöversvämningar [29]. Klimatförändringen förändrar översvämningarnas rytm och tidpunkt på året samt påverkar översvämningarnas storlek. Ösregn som blir vanligare kan öka risken för dagvattenöversvämningar i bebyggda områden i städerna. [30]

I planeringen av områdesanvändningen, planläggningen och byggandet bör man beakta de översvämningshotade områdena och de lägsta rekommenderade byggnadshöjderna [31]. Genom att använda naturbaserade lösningar kan man förutom att förebygga översvämningsskador även främja stadsnaturens mångfald, vattenskyddet och erbjuda rekreationsmöjligheter. [32] Det finns mångsidigt med information om översvämningar som stöd för planeringen.

I översvämningsskydds- och dagvattenlösningarna kan man beakta flera mål för hållbar stadsutveckling. Kustområdena kan vara särskilt sårbara för översvämningsrisker och erosion [1]. Därför måste man vid strandbyggande beakta byggnadernas placering och byggnadsmaterialens hållbarhet [33]. Fungerande konstruktioner för översvämningsskydd och dagvattenkonstruktioner är trygga, tillgängliga, ökar stadsnaturens mångfald och erbjuder stadsborna möjligheter till rekreation.

Hanteringen av dagvatten grundar sig på granskning som utgår från avrinningsområdet [34]. Naturbaserade lösningar för översvämningsskydd och dagvatten ger mångsidiga fördelar. [35]