Fjällnaturens livsrum minskar i takt med klimatförändringen

Fjällen är känsliga naturtyper

Den för Fennoskandien typiska fjällnaturen är en del av det finländska nationallandskapet och också en viktig turistattraktion i Lappland. Till den hör naturtyper från det trädlösa kalfjället på fjälltoppen till mineraljordarna i fjällbjörkzonen. De hotade fjällnaturtypernas andel av den totala arealen är cirka en tiondel, och nära hotade naturtyper utgör 77 procent. Hotade naturtyper är bland annat områden med permanent snö, de torraste lavbevuxna fjällbjörksskogarna och en naturtyp där snön smälter först sent på sommaren. Renbetet är för närvarande den viktigaste faktorn som hotar fjällnaturtyperna eftersom den orsakar att renlavarna minskar och fjällbjörkskogarnas regenerationsförmåga blir svagare [1].

Enligt klimatförändringsscenarierna är klimatuppvärmningen starkast på nordliga områden, såsom fjällområdena i Fennoskandien [2]. Organismerna och naturtyperna exponeras för starka förändringar, samtidigt som anpassningen till de förändrade förhållandena begränsas av Ishavet, som förhindrar att organismerna flyttar längre norrut i takt med att klimatförändringen utvecklas [1]. De flesta fjällväxtarterna verka ha en relativt stor temperaturtolerans [3] och de väntade förändringarna i arterna handlar med största sannolikhet om förändringar i vegetationens struktur och i konkurrensen mellan arterna. Vissa arter som har en begränsad temperaturtolerans och ett litet utbredningsområde kan ändå gå tillbaka [1].

Kalfjällområdena krymper när skogsgränsen flyttar högre upp

En av klimatförändringens viktigaste väntade konsekvenser för kalfjället är att skogsgränszonen förflyttas och att kalfjället därigenom minskar. Till och med enligt ett försiktigt scenario (B1) stiger medeltemperaturen i finska Lappland om sommaren med 2–3 °C. Skogsgränsen stiger 100 m högre för varje temperaturökning på 0,6 °C. Det innebär att skogsgränsen före utgången av detta århundrade kan stiga minst 350 m högre än i dag. Då skulle sådana kalfjäll som finns i dag endast förekomma i Enontekis [1].

Det är särskilt naturtyperna i kalfjällets nedre delar samt friska och fuktiga områden nära skogsgränsen med goda förutsättningar för skogstillväxt som hotar att bli skogbevuxna. Exempelvis ljungbevuxna moskogar är benägna att växa igen, och de är känsliga för förändringar i artbeståndet till följd av förändringar i nederbörden. Steniga områden och blockmarker, såsom fjälltoppar och blockhav, torde förbli öppna trots förändringarna i temperaturerna, och de kan förhindra eller bromsa upp naturtypernas spridning. Förflyttningen av skogsgränsen och den hastighet med vilken den förflyttas påverkas också av andra faktorer, såsom regnmängden, vintertemperaturerna, renbetet, insektskadorna, jordmånen och snötäckets fördelning. På grund av dessa faktorer torde skogsgränsen förändras med fördröjning [1].

Det är i viss mån osäkert vilka effekter klimatförändringen har på fjällbjörkbestånden. När skogsgränsen förflyttas, migrerar också fjällbjörkzonen högre upp i fjället. Migrationen av vissa naturtyper förhindras dock av betestrycket från renarna. Om de blida vintrarna blir vanligare, begränsar inte vinterkölden längre de skador som fjäll- och frostmätaren orsakar i fjällbjörkskogarna. Dessa skador kan tidvis vara omfattande. Detta skulle bromsa upp uppkomsten av skog på kalfjällsområdena [1]. Å andra sidan blir fjällbjörkens återhämtningsförmåga bättre om sommaren, och parasiter och andra predatorer som reglerar mätarnas bestånd kan begränsa de skador som mätarna orsakar [4].

Snöberoende naturtyper går tillbaka

Klimatuppvärmningen gör den snötäckta säsongen kortare, vilket påverkar strukturen och växtarterna i de snörika svackornas naturtyper, dvs. områden som har ett permanent snötäcke eller där snön smälter först sent på sommaren [1]. Många växtarter, som den nära hotade isranunkeln (Ranunculus glacialis) är beroende av dessa svala och fuktiga livsmiljöer som karaktäriseras av snö [5]. Enligt beräkningarna har förekomsten av områden med permanent snötäcke minskat betydligt under de senaste 50 åren, och båda av dessa naturtyper väntas gå starkt tillbaka till följd av klimatförändringen. När snöfläckarna smälter kan områdena med permanent snö, som saknar växtlighet, omvandlas till mossdominerade områden med snö som smälter sent på sommaren [1].

Klimatuppvärmningen minskar tjälbildningen, vilket hotar naturtyper som påverkas av tjälen. Bland annat de tjälbundna moarna kan bli sanka och omvandlas till torvmarker när tjälbildningen minskar [1].

Fjällarterna kan inte fly någonstans

Klimatförändringen har uppskattats vara det näst största hotet mot de hotade fjällarternas fortlevnad och det största hotet mot de nära hotade fjällarternas fortlevnad i framtiden. Den stora jökelmossan (Arctoa hyperborea) uppskattas redan ha dött ut till följd av klimatförändringen [5]. Sydliga arter konkurrerar med fjällarterna, och exempelvis räven (Vulpes vulpes) har i praktiken redan konkurrerat ut fjällräven (Alex lagopus) i de finska fjällen.

Enligt det optimistiska scenariot B1 minskar de klimatmässiga förekomstområdena för de fjällfåglar som undersökts i anslutning till utformningen av modellerna i genomsnitt med 77 procent före utgången av 2080. Detta antas i verkligheten vara en underskattning eftersom bristen på och splittringen av lämpliga livsmiljöer minskar antalet områden som lämpar sig för fjällarterna ytterligare. Bland annat fjällripans (Lagopus muta), fjällabbens (Stercorarius longicaudus) och fjällpiparens (Charadrius morinellus) utbredning verkar bli betydligt mindre [6].

När de sydliga arterna flyttar norrut, kan fjällarterna slutligen inte flytta sig norrut eller högre upp i fjället. Många fjällarter väntas dö ut i framtiden på grund av att deras livsmiljöer minskar [5].