Klimatförändringen bidrar till att mångfalden i jordbruks- och kulturmiljöerna minskar

Klimatförändringen har många kopplingar till mångfalden i jordbruksmiljöerna

De främsta faktorerna som påverkar jordbruksnaturens framtid är människans verksamhet och markanvändning. Klimatförändringen har åtminstone på kort sikt betydande indirekta effekter via jordbrukets lönsamhet och tidpunkten för genomförandet av åtgärder för att anpassa odlingsmetoderna, såsom bearbetning av åkerjorden, användning av bekämpningsmedel och genomförande av olika odlingsåtgärder. Även direkta effekter, exempelvis den längre vegetationsperioden, den gödslande effekten av luftens ökade koldioxidhalt och spridningen av nya arter, påverkar jordbruksnaturens framtid [1]. Klimatförändringens effekter på ekosystemprocesser som upprätthåller jordbruksnaturens mångfald och produktion är fortfarande bristfälligt kända [2].

Värdefulla vårdbiotoper hotas av eutrofiering och kan växa igen

Sädesfält och betesmarker som dominerar jordbruksnaturen är ofta ensidiga biotoper för levande organismer. I jordbruksmiljöer är den biologiska mångfalden störst i kulturpåverkade traditionsmiljöer, dvs. vårdbiotoper som påverkats och formats av det traditionella betes- och slåtterhushållet,såsom ängar, vallar och skogsbeten. En betydande del av de öppna miljöernas insekt-, fågel- och växtbestånd lever på dem. I vårdbiotoper och andra miljöer som förändrats av människan lever 23 procent av de hotade arterna i Finland, och dessa miljöer har varit den primära biotopen för 37 procent av de arter som redan försvunnit [3]. Till följd av omstruktureringen av jordbruket hotar skötseln av traditionsmiljöerna att upphöra, vilket gör att de riskerar att växa igen, och därför är traditionsmiljöerna för närvarande bland de mest hotade naturtyperna i Finland [4]. Klimatförändringens indirekta konsekvenser kan bidra till att försämra skötseln av traditionsmiljöerna ytterligare [5].

Till följd av de mildare och regnigare vintrarna i framtiden ökar erosionen och avrinningen på åkrarna avsevärt, om odlingsmetoderna inte ändras. Utan lättare jordbearbetning, permanent växtlighet eller odling av höstsäd ökar avrinningen av näringsämnen från åkrarna, vilket eutrofierar insjöarna och Östersjön [1].

Eutrofieringen har redan lett till att flera naturtyper blivit hotade, och till följd av klimatförändringen växer strandängar igen med vass samtidigt som översvämningarnas eutrofierande effekt på moarna ökar. Vid havet bidrar isarnas nötande effekt till att strandängarna hålls öppna. Denna effekt väntas emellertid minska, och tillsammans med den sjunkande salthalten av havsvattnet väntas denna faktor stärka en utveckling där strandängarna vid havet växer igen. Även den successiva höjningen av havsytan påverkar strandängarna och våtmarkerna vid havet. Finland har ett betydande internationellt ansvar för att bevara de för landhöjningskusten karaktäristiska strandängarna [4], och därför borde klimatförändringens effekter på dem begränsas.

Eutrofieringen och igenväxningen av traditionsmiljöerna får fart av den ökade näringsbelastningen, men också av den längre vegetationsperioden, den ökade koldioxidhalten i luften och den ökande uppvärmningen. Exempelvis karga ängar och betesmarker kan ta skada av detta, vilket i sin tur kan göra det svårare för flera arter som är anpassade för en näringsfattig och öppen miljö att klara sig. Tidvisa perioder av torka om sommaren kan begränsa eutrofieringens effekter i de torraste biotoperna, såsom på klippor. Till följd av eutrofieringen torde traditionsmiljöerna kräva allt fler skötselåtgärder, såsom slåtter och bete [5] [4].

Andra förändringar i jordbruksnaturen

Värmen gör att det dyker upp nya organismarter också i jordbruksmiljön. Vad gäller fjärilar och fåglar kan förändringarna av artbestånden redan observeras, och flera arter har också utvidgat sina förekomstområden norrut. Spridningen av nya arter kan öka förekomsten av konkurrenter, naturliga fiender eller sjukdomar och påverka artrikedomen och antalet individer för organismer i jordbruks- och traditionsmiljöerna. Den ökade förekomsten av växtsjukdomar och skadegörare kan bidra till ett ökat behov av besprutningar, vilket ökar mängden gifter i de omgivande ekosystemen och gör organismsamhället ensidigare [1].

Det råder osäkerhet om vilka förändringar kan ske i jordbruksjordens förmåga att lagra kol. En längre vegetationsperiod och högre temperaturer kan öka fixeringen av kol, men å andra sidan kan också mängden kol som frigörs vid nedbrytningsprocesser öka [1].